Som jag skrev tidigare var inte min så kallade pojkvän anträffbar på något jävla sätt; jag ringde och messade karln som nån stalker men inget svar. Och ingen uppringning av honom. Detta gjorde mig självfallet orolig. Ledsen. Arg. Förvirrad. I detta splittrade känslotillstånd befann jag mig i tre veckor och tre dagar. När jag till slut får tag på honom dan före doppardan (och han svarar på dolt nummer hmm...) frågar jag såklart vart han hållit hus. Afghanistan deklarerar han lugnt i andra änden. Jag frågar varför i helvete han vart där men det är hemligt. Japp. "I statens tjänst". Och inte kunde han meddela mig det innan han for för det var "direkt uppdrag" eller vad han nu sa... Jag förstod (och förstår fortfarande) ingenting. Medan jag undrat om han blivit allvarligt skadad i en bilolycka/jobbat nästintill ihjäl sig/inte är intresserad av nåt förhållande har han riskerat sitt eget liv på andra sidan jordklotet.
Så om vi är tillsammans; då är det i mitt huvud ofattbart hur han kan göra så här. Nu vet jag inte vart jag har honom, varken fysiskt eller känslomässigt. Och jag vet inte vad jag själv känner heller eller hur "vårt förhållande" kommer att utvecklas. Jag vet att det är jag som måste bestämma mig och att det är jag som måste ta initiativet till "the serious talk". Och jag hatar det. Men jag måste ju ta reda på om han slösar med min tid. För min tid är viktig. Och jag vill inte ha nån som inte förtjänar att spilla på den. Jag vill helt enkelt inte ha nån som inte förtjänar mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar