Update

Ni får ursäkta min frånvaro men det har varit ett enda virrvarr i mitt liv den senaste tiden. Men nu är det hög tid för uppdatering.

Jag och Angie har äntligen bokat en flight från kalla höstruggiga Sverige, yeah! Planerna har ändrats lite, vi kan inte flytta in hos Angies kompis så tidigt som vi trodde utan det blir först i slutet av oktober. Så länge har jag inte lust att stanna i den här hålan, även om jag har familj och vänner här. Jag måste göra nåt av min tid. Därför hänger jag med Angie en sväng till England och fördriver dagarna där i ett par veckor. Ser verkligen fram emot att träffa Juan, och förstås få se England som jag aldrig varit i tidigare.

Har jag dumpat då? Nej, det har jag inte. Varför? Jo, jag är rädd för att jag skulle begå ett stort misstag. Jag har tänkt på saker som är riktigt bra med honom. Jag har känt efter. Jag har försökt förstå mig på kärleken. Och jag tror jag har misstagit mig rejält. Jag är fanimej kär. Jag har nog bara varit för dum för att inse det. Det är alltså inte där skon klämmer, utan det är min kommande utlandsvistelse som jag tänker mig som en chans att få "förverkliga mig själv" lite som inte direkt går hand i hand med att satsa på ett förhållande och ta hänsyn till en annan människa med allt vad det innebär. Jag känner att jag inte kommer att kunna satsa 100%, men det kanske inte skulle misslyckas för det. Det kan ju faktiskt vara värt ett försök. Och nu tycker ni säkert att jag är världens svamligaste människa såsom jag håller på och tänker och känner fram och tillbaka...

Idag har jag varit på shoppingrunda i Luleå med mamma, och på listan stod att inhandla näsdukar och lösviktste. Har nämligen lyckats med att dra på mig en förkylning. Och jag hade inte några planer på att shoppa dyra saker, eftersom det råder sparningstider för mig nu. Vad kom jag då hem med? En blus och ett par svarta skinnstövlar. Inga näsdukar hade jag hittat, och teet glömde jag köpa. Så går det när man är tankspridd och ser andra snygga saker. Har även varit på hockey med pappa och sett Luleå-Linköping, fick gratisbiljett. Tyckte det kunde vara kul att se två lag som jag har anknytning till på olika sätt. 2-0 till Luleå blev det. Jag hejade förstås på Luleå men skulle inte ha misströstat om Linköping vunnit.

Nu ska jag sätta stopp för detta inlägg och lämna datorn innan min nacke börjar gnälla alltför mycket.

Frustrerad

Jag kan inte ha mycket självrespekt när jag tillåter mig själv att må dåligt genom att gå runt och hålla inne med det jag vill säga åt honom. Samtidigt känner jag mig som en hycklare när jag tänker på att dumpa men fortsätter att skriva sms på samma sätt som vi alltid gjort. De är inte överdrivet gulliga, men de ger heller inte den minsta hint om att jag vill avsluta. Jag försöker vara upptagen med annat på kvällarna för att han inte ska ringa. Ikväll är han upptagen som tur är. Om nio dagar "firar" vi fyra månader, och jag är rädd för att han skickar såna där vackra rosor igen. Ni hör ju hur allt detta låter. Måste göra slut nästa vecka, måste...

Det är dags för fredagsmyyyys

Halv elva i morse blev jag väckt av ytterligare en telefonmarodör. Den här gången hann jag svara, och givetvis var det inte mig de sökte. Någon tjej från Hörselskadades riksförbund som ville prata med han i huset som hör som en kratta (själv hör jag alldeles för bra...).

Hur har dagen artat sig i övrigt då? Ja jag har mest suttit framför TV:n och frusit. Tagit på mig tofflor och kokat te, men fortfarande frusit. Åt helskotta med hösten, jag vill ha sommar igen. Men snart åker jag ju till varmare breddgrader med Angie, och där kommer vi förhoppningsvis inte att frysa. Inte på dagarna i alla fall. Jag vet inte hur lågt temperaturen kan sjunka under vintermånaderna i Barcelona. Jag har börjat skriva CV nu i alla fall, den änden vi måste börja ifrån. Vi bör även boka flygbiljetter snart så vi inte får betala hutlöst mycket... Nu ska jag smita till TV:n igen och se Idol.

090909

Var det idag jorden skulle gå under? Eller skulle massa folk skrida till altaret för att det är ett "magiskt" datum? Pff... Jag tror inte på magiska datum, även om jag kan vara lite skrockfull i andra fall.

Vaknade vid sjusnåret i morse av att nån jävel ringde på hemtelefonen, och precis när jag harklat mig för att undvika att kraxa som en kråka i luren la människan på innan jag hann svara. Tack för störd nattsömn i onödan. Lyckades somna om och steg upp elva för att upptäcka att det var strömavbrott. Hur ofta händer det? Efter frukosten satte jag igång att baka bröd, och det var riktigt roligt så jag måste nog baka snart igen. Resultatet blev till och med lyckat.

Jag har inte dumpat ännu. Som vanligt drar jag ut på det som är jobbigt och går och tänker en massa istället tills hjärnan blir alldeles skrynklig. Främst på om det är rätt beslut, men också: Kommer han bli helt förstörd? Finns det någon chans att han kommer förstå? Tänk om jag ångrar mig? Det sista skrämmer mig mest. Om jag skulle såra honom djupt är risken stor att det blir omöjligt för oss att vara vänner. Jag vet faktiskt inte hur jag ska lösa detta...

Avsluta är svårt, såra är hemskt

Jag vet inte hur jag ska klara av att avsluta det, men jag kan inte fortsätta kämpa för något jag inte tror på. Det skulle bara innebära att jag gjorde mig själv en otjänst. Jag är inte ens kär. Om det här är att vara kär har jag missuppfattat det här med kärlek totalt. Det ska ju kännas som ett rus i kroppen. Istället går jag runt och saknar mitt singelliv. Och om man tycker att ens pojkväns kropp är avtändande är det ju något som är fel.

Jag har så mycket jag drömmer om att göra också, innan jag kilar stadigt och flyttar ihop å sånt där. Det här året som ligger framför mig är till för att bryta mig loss från vardagen, ta mig härifrån, tänka efter och försöka komma fram till vad jag vill göra i mitt liv. Det är till för mig, helt enkelt. Så jag måste klippa livet här och kärleken där. Eller det som jag trodde var kärlek.

Det som inte dödar en gör en starkare

Jag är en flitig patient hos Folktandvården; idag var det dags för ett besök hos Fru tandhygienist. Ända sedan jag blev uppskriven hos henne har jag hyst en stark motvilja och skräck till hennes behandlingsmetoder. Hemska små metallborstar som hon helt oförsiktigt sticker in mellan tänderna i tandköttet. Det gräsliga verktyget hon skrapar bort tandsten med. Och så lite tandtråd på det. Det är rena tortyrbehandlingen, och det enda jag förmår att göra är att lida i tystnad och längta tills jag får åka upp i stolen och aldrig ner igen. När jag väl fick åka upp idag efter 45 plågsamma minuter, varnar hon i inlindande ord att jag kan tappa tänderna om jag fortsätter slarva och förser mig med tortyrredskapen som jag ska bli "duktigare på att använda". Hon råder mig även att köpa en flarra munskölj på Apoteket, vilket jag också tog mig råd att göra trots den blygsamma besökskostnaden på 721 kronor. Självklart är det mig allt hänger på, endast jag kan sköta mina egna tänder. Borsta nogrannare, fine. Munskölj, fine. Men de där jäkla redskapen drar jag mig för att använda. Vill inte, vill inte, viiill inteee, protesterar jag som ett litet barn.