Det som inte dödar en gör en starkare

Jag är en flitig patient hos Folktandvården; idag var det dags för ett besök hos Fru tandhygienist. Ända sedan jag blev uppskriven hos henne har jag hyst en stark motvilja och skräck till hennes behandlingsmetoder. Hemska små metallborstar som hon helt oförsiktigt sticker in mellan tänderna i tandköttet. Det gräsliga verktyget hon skrapar bort tandsten med. Och så lite tandtråd på det. Det är rena tortyrbehandlingen, och det enda jag förmår att göra är att lida i tystnad och längta tills jag får åka upp i stolen och aldrig ner igen. När jag väl fick åka upp idag efter 45 plågsamma minuter, varnar hon i inlindande ord att jag kan tappa tänderna om jag fortsätter slarva och förser mig med tortyrredskapen som jag ska bli "duktigare på att använda". Hon råder mig även att köpa en flarra munskölj på Apoteket, vilket jag också tog mig råd att göra trots den blygsamma besökskostnaden på 721 kronor. Självklart är det mig allt hänger på, endast jag kan sköta mina egna tänder. Borsta nogrannare, fine. Munskölj, fine. Men de där jäkla redskapen drar jag mig för att använda. Vill inte, vill inte, viiill inteee, protesterar jag som ett litet barn.