Svensk kurslitteratur = himmelriket

Idag var det dags att ta tag i mitt liv, eller närmare bestämt ta tag i vissa sysslor som jag skjutit upp på. Eftersom min cykel inte är i användbart tillstånd var det bara att ta en promenad till universitetet i nollgradigt slaskväder. Första ärendet var att lämna in papperskopian av tentan så jag gick upp till franskakuben, smög fram till dörröppningen, la tentan i facket och gick därifrån med raska steg; allt för att jag skulle minimera risken att stöta på läraren. Andra ärendet var att gå till studievägledaren och få svar på frågorna när, hur och var jag ska göra min praktik. Hon var tyvärr på möte, så det är bara att komma tillbaka dit någon annan dag. Alltid när jag varit där och letat efter henne har jag träffat på någon annan studievägledare eller lärare som erbjudit sin hjälp. Gång på gång har jag fått förklara att det är Lotta jag vill prata med eftersom hon är införstådd i min studiegång och delvis mina planer. Det känns som att jag sprungit där nu x antal gånger utan att bli så mycket klokare av det. Allt detta känns som en enda lång och utdragen process, hur svårt ska det egentligen vara att hitta en praktikplats åt mig?

Det tredje och sista ärendet var att inhandla en del av den kurslitteratur som hör till halvfartskursen jag ska läsa denna termin: Kommunikation mellan människor. Jag hade tur och fick tag på de två böckerna vi ska läsa i början, i första blocket som det heter. Den ena heter Genom huvudet - Problemlösningens socialpsykologi, och är en samling av massa korta texter som handlar om lite allt möjligt som har med just problemlösning att göra. Den andra heter Samtalsanalys - Så gör vi när vi pratar med varandra, titeln säger allt. Så nu ska jag läsa lite psykologi och språkvetenskap - på svenska! Det känns som rena himmelriket efter att ha våndats och svettats över fransklitteratur i ett och ett halvt år. Kursen verkar riktigt intressant också och något jag kan få nytta av i framtiden. Och betydligt roligare än pedagogikkurser.

Våga tala!

Rubriken skulle kunnat ha vara någon resultatlös uppmaning till A här på bloggen (som han inte ens vet existerar som tur är), men det är det inte. Det är nämligen namnet på kursen som startade idag och som jag bestämde mig för att anmäla mig till för några veckor sedan. Jag har nu, efter att ha genomlidit det i 12 års skoltid och 2 år på Lärarprogrammet, insett att jag måste ta tag i mitt problem. Att hålla muntliga framträdanden inför en grupp. Det är bland det värsta jag vet. Då kan man ju undra hur i hela världen jag tänkte när jag valde att bli lärare. Svaret är: jag har utpräglade masochistiska drag. Men någonstans vet jag att jag kan övervinna detta problem om jag bara vill det tillräckligt mycket. Det vill jag, därav anledningen till att jag nu går denna självplågande kurs. Och även om jag inte kommer att stå vid en kateder med pekpinne i handen i mitt framtida yrkesliv så är jag säker på att jag kommer att ha nytta av den ändå. Tänk till exempel att bli en riktigt bra talare, om jag någon gång tar mig an ett sådant uppdrag. Någon kanske helt enkelt ber mig, och då vore det lite tråkigt att säga nej.

Det började med att vi alla fick presentera oss själva. Förutom den klassiska infon (namn, ålder, utbildning) skulle vi berätta om vårt problem, dvs. varför vi valt att anmäla oss till kursen. Är det såhär det känns att vara på ett AA-möte? satt jag och tänkte. "Hej jag heter Jojo och jag har problem med att tala inför en grupp." "Hej Jojo!". Det kändes verkligen skönt att lyssna på alla andra och få veta att alla dessa människor som satt runt omkring mig hade samma problem som jag. Bara av det kändes det som att det hade uppstått en slags samhörighet mellan oss. Givetvis visste jag innan att jag är långt ifrån ensam om att känna såhär, men att få ta del av andras tankar och känslor om det på det här sättet... Det fick mig att känna en sådan sympati, en sorts Vi-mot-resten-av-världen-känsla. Nu ska vi fan bli kvitt vårt problem! Hejdå nervositet! Ingen mer hjärtklappning/darrhet/muntorrhet... Vi ska bli de bästa talarna ever!