Personligt påhoppad

Man kan ju börja undra om en del lärare är sända av "Han där nere". Jag blir alltmer övertygad om att i alla fall en på skolan jag gör praktik på är det. Under den korta tid jag hitills varit där har jag fått en rätt så tydlig bild av denna lärare, som är i 60-årsåldern. För det första är hon en "språktant" och kan när som helst anmärka på något man säger. Språkpolis med andra ord, som tror hon vet allt. Men det är inte det som är det värsta med kärringen. Hon tillhör det slaget som älskar att sätta folk på pottkanten och ifrågasätta andras handlingar. Hon kläcker ur sig spydiga kommentarer med jämna mellanrum, vilket gör att man ställs i försvarsposition gentemot henne. Och hitills har jag haft inställningen att jag tänker fanimej inte låta mig nerslås. Men idag var gränsen nådd. Hon gjorde vad jag garanterat klassar som ett personligt påhopp.

Jag, min mentor och kärringen hade haft engelskalektion med spec-gruppen. Vi satt kvar i klassrummet och så vänder hon sig mot mig, synar mig med djävulslika ögon bakom de fyrkantiga glasögonen, och säger: "Jo jag har en fråga till dig, i början ville jag inte riktigt fråga men nu när jag känner dig (och hur fan kan du tro att du känner mig redan..?) så kan jag sticka ut näsan. (Okej då, shoot...) Du är ju ganska tyst av dig, och jag undrar, när vi har lektion här; hur tänker du egentligen?? Du pratar ju inte med eleverna eller hjälper dem nåt" Och då började det genast koka i mig, för vad hade jag inte gjort förra lektionen om inte suttit med en elev och hjälpt honom HELA lektionen. Hur fan kan kärringen säga att jag inte hjälper till?! Och hur fan vet hon hur jag är på franskan?! Jag svarade lugnt och sansat på hennes fråga men blev så arg inombords att jag hade lust att kasta något hårt på henne. Men när jag blir arg kommer lätt gråten i halsen på mig som en klump. Detta var inget undantag, och jag kände hur mina ögon började tåras. Då har min mentor precis rätt timing och säger att jag behöver inte vara kvar, utan jag kan gå och förbereda morgondagens lektion. Tack och lov för det, den kärringen ska inte få se mig gråta...