Tacos och poker på menyn

Det blir tacos till vår gemensamma middag ikväll, ska strax börja laga den. Sen blir det poker tydligen, dock inte för min del.

Ärlighet varar längst

Jag borde verkligen inte sitta och blogga nu, måste och ska skriva på uppsatsen. Jag måste även planera morgondagens lektioner, eländes elände... Men ett inlägg är nödvändigt känner jag efter gårdagskvällens händelser. Det blev ju som sagt Melodifestivalen på kvällen och J kom hit. Jag, han, Kaj och Alex såg på det kommersiella jippot tillsammans. Vi hade skilda åsikter om vilka som skulle gå vidare till finalen men i slutändan blev det de tre som jag hade hoppats på. Att BWO inte gick vidare ser jag inte som något att haka upp sig på, deras låt var inte tillräckligt stark och då går det som det går. Mitt i festivalen fick Kaj partysug och insisterade på att vi skulle börja supa för att sedan gå ut på HG. Jag kände mig inte så pigg på partaj men joinade i alla fall. Alex var dock inte på, han ursäktade sig ovanligt nog med att han skulle tentaplugga. Vi fick honom att sjunga lite karaoke i alla fall, sen gick han in på sitt rum och vi fortsatte utan honom.

Halv ett ungefär var det dags att gå till HG och vi försökte övertala Alex men lyckades inte. Det kanske var lika bra, tänkte jag, eftersom J var med. Krogkvällen kunde ha slutat på ett oundvikligt dåligt sätt då. Och nu hade jag ju chansen att prata allvar med J. Det skulle bara bli jobbigare ju längre jag höll inne med det, så vi satte oss ner vid ett bord en bit bort från dansgolvet och pratade. Eller det tog en stund innan jag lyckades få bladet ur munnen. Sen sa jag det rätt och slätt att jag inte är intresserad eller attraherad av honom. Tydligt så det inte kunde missförstås. Jag såg hur hans ögon blev glansiga och hoppades att tårar inte skulle börja rinna. Han uppskattade min ärlighet men sen frågade han varför jag inte var intresserad och attraherad. För att du är för kort. För att jag känner mig som en jätte. "Jag känner helt enkelt ingen attraktion" hasplade jag ur mig och undvek hans blick i några sekunder. Jag skulle ha känt mig så elak om jag sa den verkliga anledningen. Men det var som att han ville veta vad han hade gjort för fel. Han frågade om det var för att han varit för blyg. Sen blev jag helt överrumplad då han till och med undrade lite försiktigt om jag var attraherad av Kaj(!) Herregud, Kaj är inget annat än en kompis. Kaj kom efter en stund och frågade vad vi pratade om. Om praktiken? Nja, lite sa jag för att undvika tystnaden. Sen fortsatte jag på det ärliga spåret och berättade att jag egentligen inte vill bli lärare, men det hade Kaj redan listat ut. Genomskådad som ett kristallglas. En kväll i ärlighetens tecken blev det.

Ikväll ska vi ha korridormiddag för sista gången innan Em flyttar ut. Hon flyttar hem till Götet redan på tisdag eller onsdag för att skriva sitt exjobb. Det känns lite trist. Så nu blir det jag och sex killar i tre månader.

Korridormiddag är vår nya tradition

Ikväll har vi haft vår första gemensamma middag här i korren sen nytt folk flyttat hit. Det var riktigt trevligt, och det hade varit ännu trevligare om alla hade deltagit men en viss A saknades. Jag är föga förvånad då han, som jag nämnde, är mer introvert än vanligt nu. Det är jag inte ensam om att tycka, vi instämde allihopa i att han måste vara "in a bad mood" eller i någon slags depp-period. Det är synd om så är fallet, men då vet jag ju i alla fall att jag inte ska ta hans beteende personligt eller referera till honom som "omogen pantskalle" alltför ofta. Om han mår dåligt har han ju ett problem för att använda ett väldigt vitt och otydligt begrepp (då jag inte känner till det eventuella problemet), och det är ingenting jag kan göra något åt. Med det menar jag exakt att jag inte kan hålla på och krusa och kräva att han ska prata, är han en mussla så är han. Förr eller senare, förhoppningsvis förr, kommer han ur sin depp-period och då kanske vi kan ha normala kökskonversationer. Nu är det hopplöst.

Anyway, det var inte någon psykoanalys om A det här inlägget skulle behandla, men det blev en rätt lång parentes...

Till middag åt vi en ganska typisk svensk maträtt: lax med potatis och timjancrème. Alfonse var kvällens kock och vi andra assisterade bara lite i köket. Maten blev riktigt god och det tyckte våra utbytesstudenter också. Kaj hade varit duktig och gjort en kladdkaka till efterrätt, så det kändes som en väldigt lyxig måltid för studenter. Efter middagen diskade vi och städade köket väldigt noggrannt och jag tror det aldrig har varit mer kliniskt rent än det är nu. Till och med Rent hus-tanterna skulle bli imponerade! Sen såg vi film, There will be blood, och den var rätt sjuk. Nästa korridormiddag har vi planerat att ha om två veckor igen, så nu blir det alltså en ny tradition.