Korridormiddag är vår nya tradition

Ikväll har vi haft vår första gemensamma middag här i korren sen nytt folk flyttat hit. Det var riktigt trevligt, och det hade varit ännu trevligare om alla hade deltagit men en viss A saknades. Jag är föga förvånad då han, som jag nämnde, är mer introvert än vanligt nu. Det är jag inte ensam om att tycka, vi instämde allihopa i att han måste vara "in a bad mood" eller i någon slags depp-period. Det är synd om så är fallet, men då vet jag ju i alla fall att jag inte ska ta hans beteende personligt eller referera till honom som "omogen pantskalle" alltför ofta. Om han mår dåligt har han ju ett problem för att använda ett väldigt vitt och otydligt begrepp (då jag inte känner till det eventuella problemet), och det är ingenting jag kan göra något åt. Med det menar jag exakt att jag inte kan hålla på och krusa och kräva att han ska prata, är han en mussla så är han. Förr eller senare, förhoppningsvis förr, kommer han ur sin depp-period och då kanske vi kan ha normala kökskonversationer. Nu är det hopplöst.

Anyway, det var inte någon psykoanalys om A det här inlägget skulle behandla, men det blev en rätt lång parentes...

Till middag åt vi en ganska typisk svensk maträtt: lax med potatis och timjancrème. Alfonse var kvällens kock och vi andra assisterade bara lite i köket. Maten blev riktigt god och det tyckte våra utbytesstudenter också. Kaj hade varit duktig och gjort en kladdkaka till efterrätt, så det kändes som en väldigt lyxig måltid för studenter. Efter middagen diskade vi och städade köket väldigt noggrannt och jag tror det aldrig har varit mer kliniskt rent än det är nu. Till och med Rent hus-tanterna skulle bli imponerade! Sen såg vi film, There will be blood, och den var rätt sjuk. Nästa korridormiddag har vi planerat att ha om två veckor igen, så nu blir det alltså en ny tradition.