Idag gick jag till universitetet dels för att lämna igen en bok, dels för att göra ytterligare ett försök att få tag på min lärare tillika kommande handledare. Hade jag sådan tur att hon befann sig på sitt arbetsrum just när jag kom upp dit? Givetvis inte. Jag blir så less, detta var tredje gången jag letade efter henne. Jaja, det är väl bara att skriva ett mail och hoppas på att hon svarar snarast möjligt. Mina förhoppningar är dock inte höga... Jag träffade på en av mina andra lärare däremot, och hon gav mig lite tips på hur jag kan komma igång med C-uppsatsen. Så nu ska jag "sondera terrängen" som hon sa, och leta gamla uppsatser inom det fransk-didaktiska området. På vägen hem klurade jag på mitt valda ämne som jag måste precisera innan jag sätter igång med att samla in material.
A verkar ha kommit ur sin depp-period, för så social som han var med mig i köket idag har han inte varit på väldigt länge. Jag blev riktigt förvånad när det var han som började prata med mig och inte tvärtom. Inte desto mindre förvånad blev jag när han dessutom var på ovanligt glatt humör och skrattade. Vad var han hög på egentligen? Eller har han kanske insett att ingen är intresserad av att konversera med honom när han ser sur och okontaktbar ut? Mycket möjligt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar