Dagen då det var dags att berätta

I över tre månader har jag hållit vår Pride-resa till Stockholm hemlig för mamma och pappa. Löjligt, jag vet. Jag har haft det på tungan ett otal gånger men där har det stannat och jag har dragit ut på att berätta av rädsla för deras reaktion. Men idag var det hög tid att de fick kännedom om deras dotters förehavanden nästkommande helg. Så jag drog på mig Sailor Moon-outfiten och skred i full mundering ut i vardagsrummet där de satt och såg på TV. De tittade på mig från topp till tå med stora förvånade ögon och frågade vilken tillställning dessa kläder var ämnade åt. Jag ville blunda för att undvika att se deras reaktion för jag var stensäker på att den inte skulle vara alltför positiv. Sen när jag hade hasplat ur mig det hörde jag min gammalmodiga stenåldersmamma säga "Nämen ska ni dit, oj vad kul!" Ursäkta vad sa? Checka öronen. Nej, ingen vaxpropp. Jag hade hört rätt. Pappa var lika positiv och sa "Ja vad bra att du åker iväg och gör nåt kul, det är riktigt". Jag förstod ingenting. Hur har jag kunnat gå runt och tro så fel om mina egna föräldrars reaktion? Varför har jag gjort det till en så stor grej att berätta detta? Jo, för att så sent som i fjol sommar instämde de med en gammal bekant till mor min som inte förstod varför "de där bögarna ska hålla på och fjanta runt". Nu tycker de bara det är bra och roligt att JAG ska "fjanta runt". Jag vet inte om det är värmen som har orsakat någon knäpp i hjärnan på dem. Men en väldigt bra knäpp är det i alla fall.