Myggland

Nu har jag varit i Norrland i åtta dagar, dagar som jag helst av allt hade velat tillbringa i Linköping istället. Livet är tråkigt här uppe (förbered er på en klagosång av sällan skådat slag i denna blogg). Det kändes verkligen skit att sätta sig på tåget från Linköping. Men det fanns ingen återvändo med min icke ombokningsbara biljett i handen. 112 mil senare efter en smärtfri resa landar jag på Kallax. Sen dess har jag saknat my love, varit på Angies födelsedagskalas, avverkat två introdagar som personlig assistent, besökt en riktigt kass marknad i hagelväder, irriterat mig över att bli attackerad av en myggsvärm varje gång jag öppnar dörren, städat mitt rum...

Introt har gått ganska bra hitills, jag trivs verkligen hos den brukare jag blivit placerad. Hans livsöde är dock tragiskt och när han berättade det första gången jag träffade honom satt jag med gråten i halsen. Utan att ge några ingående detaljer på grund av tystnadsplikten kan jag säga så mycket som att han blev förlamad ända upp till bröstet efter en trafikolycka -94. Fy fan vilken vändning livet kan ta... Hursomhelst, idag fick jag prova på att göra allting själv vilket innebär samtliga morgonbestyr som tar sin lilla tid. Det gick bra, tyckte sambon som hela tiden var i närheten så jag kunde fråga. Men det som är en stor fördel är att brukaren kan tala för sig och säga precis vad som ska göras därnäst, sambon visade mest hur jag skulle göra. Sen fick jag provköra den handikappanpassade bilen med automatlåda. Det kändes väldigt ovant och jag fick hela tiden tänka på att endast använda högerbenet. Kopplingen saknas ju. Nästa introdag är på onsdag nästa vecka.