Tröttare har jag aldrig varit...

Jag är så trött att det är med en viss ansträngning jag knåpar ihop det här inlägget. Idag hade jag min tredje introdag och började i vanlig ordning kl.07.00 efter få timmars sömn. Så blir det när man vrider på dygnet som jag har en förmåga att snabbt göra. Det gick bra idag, eller vissa saker gick bättre och andra sämre. Jag försöker lära mig alla morgonbestyr ordentligt och det är en hel del. Mycket detaljer att komma ihåg och dem bör ju sitta även fast brukaren kan tala för sig och påminna mig, men det känns så oprofessionellt att behöva bli påmind. Jag vill känna mig helt självständig. Chefen ringde mig när jag kommit hem och informerade mig om schema och vem jag ska vicka för. Jag börjar den 14 juli och kommer troligtvis att jobba in i slutet av augusti, dvs. tills jag åker ner till Linköping och flyttar ut ur rummet.

Orkar inte skriva något mer nu, men det är ändå inget mer som hänt direkt. Dagarna går mest bara för sakta, 19 dagar kvar nu tills jag åker ner till min F <3

Myggland

Nu har jag varit i Norrland i åtta dagar, dagar som jag helst av allt hade velat tillbringa i Linköping istället. Livet är tråkigt här uppe (förbered er på en klagosång av sällan skådat slag i denna blogg). Det kändes verkligen skit att sätta sig på tåget från Linköping. Men det fanns ingen återvändo med min icke ombokningsbara biljett i handen. 112 mil senare efter en smärtfri resa landar jag på Kallax. Sen dess har jag saknat my love, varit på Angies födelsedagskalas, avverkat två introdagar som personlig assistent, besökt en riktigt kass marknad i hagelväder, irriterat mig över att bli attackerad av en myggsvärm varje gång jag öppnar dörren, städat mitt rum...

Introt har gått ganska bra hitills, jag trivs verkligen hos den brukare jag blivit placerad. Hans livsöde är dock tragiskt och när han berättade det första gången jag träffade honom satt jag med gråten i halsen. Utan att ge några ingående detaljer på grund av tystnadsplikten kan jag säga så mycket som att han blev förlamad ända upp till bröstet efter en trafikolycka -94. Fy fan vilken vändning livet kan ta... Hursomhelst, idag fick jag prova på att göra allting själv vilket innebär samtliga morgonbestyr som tar sin lilla tid. Det gick bra, tyckte sambon som hela tiden var i närheten så jag kunde fråga. Men det som är en stor fördel är att brukaren kan tala för sig och säga precis vad som ska göras därnäst, sambon visade mest hur jag skulle göra. Sen fick jag provköra den handikappanpassade bilen med automatlåda. Det kändes väldigt ovant och jag fick hela tiden tänka på att endast använda högerbenet. Kopplingen saknas ju. Nästa introdag är på onsdag nästa vecka.

Introdagarna slut

Nu har jag haft mina fyra introdagar på äldreboendet som jag ska vicka på i fyra veckor. Exakt fyra veckor blir det dock inte eftersom jag bara kommer att jobba halvtid. Och det känns skönt och lagomt mycket, mitt schema är verkligen sweet. Nästa vecka jobbar jag endast onsdag, torsdag och fredag varav onsdag och torsdag är halvdagar. Och eftersom tiden går så fort när jag väl är där kommer det att kännas som att jag knappt jobbar alls.

Som många av er vet så har jag alltid känt en viss, eller rättare sagt stark, motvilja att sommarjobba inom vården. Jag har gått och förberett mig på värsta möjliga scenarion och tänkt hur i helsicke jag ska klara av detta. Sen i tisdags efter min första dag kände jag konstigt nog en optimism. För till alla er som räds för att jobba inom vården: det är inte så farligt som man tror. Visst är det slitigt och mer eller mindre påfrestande, men jobbet är helt okej. Nu har jag dessutom turen att ha trevliga arbetskamrater, eller i alla fall dem jag har träffat hitills är det. Dock finns det åtminstone en som inte är rätt person på rätt plats och borde snarare sitta och sortera gem då hon inte alls har den sociala biten som krävs när man jobbar med människor. Sådana som henne förstör den lilla glädje gamlingarna har i livets slutskede.

Gamlingarna är jättesnälla mot mig i alla fall, tyvärr är gamlingarna inte lika snälla mot varandra. Eller det är två farbröder som inte kan komma överrens, vilket beror på att de är varandras totala motsatser. Medan den ena alltid är så snäll och går i korridoren och sjunger för sig själv sitter den andre bittert och surar framför TV:n dagarna i ända. Det är rätt tråkigt men finns ju inget man kan göra åt det...

Home sweet but COLD home

Så var man hemma i midnattsolsland fast minus sol. Den blev kvar i söder och värmen likaså. Endast cirkus 9 grader har termometern visat idag, och plötsligt kom jag på varför jag flyttade härifrån. Något annat jag kom till insikt med (har iofs gjort det för jäkligt längesen) var att jag aldrig någonsin kommer att bosätta mig i Kiruna då det inte kan ges några garantier för en snöfri sommar. Japp, ni läste rätt och många bevittnade också detta på TV ikväll. Ett snöklätt Kiruna. In med grillen, fram med pulkan. I juni! Deprimerande så det förslår. Jag hoppas för deras skull att de i alla fall slipper åka skidor runt midsommarstången...

Idag har jag varit på den första allmänna introdagen av två för nya semestervikarier. 95% av alla som var där var med all säkerhet yngre än jag, vilket gjorde att jag kände mig lite åldersstigen. The oldier generation liksom. Jag irriterade mig en aning på vissa fjortisars (18+ kunde man inte tro...) attityd; de spelade coola och var livrädda för att göra bort sig de krakarna. Sen var det en brud som sa att hon minsann redan kunde alla lyfttekniker och vääägrade delta i övningarna. Suck...

Har hunnit bli klippt och slingad idag också, det var inte billigt kan jag säga men snyggt blev det! Nu är jag nästan en blondie, det ser ut som om jag nyss är hemkommen från en veckas solsemester på Mallis. Där eller på något annat varmt ställe med palmer skulle det inte vara helt fel att sippa på en paraplydrink. Får väl nöja mig med att visualisera...