Hjärtat kvar i Linköping

Jag undrar stundtals vad jag egentligen gett mig in på. Nu har jag lämnat den stad jag pluggat i under tre år, med osäkra framtidsutsikter. Jag hoppas att jag tagit rätt beslut. Fast nu har många dörrar plötsligt öppnats. Ett år att resa, att fundera vad jag vill plugga sen - "hitta mig själv" som det heter. Det borde man kanske ha gjort vid 23 års ålder, eller?

Idag har jag hållit på att rensa bland gamla kläder vilket verkligen behövs. Jag måste fortsätta imorgon, kanske på tisdag också. Till veckan har jag även andra praktiska saker att ta itu med: fixa nytt pass, lämna in timrapport för augusti, uppdatera cv och börja söka jobb.

4 dagar kvar

Jag har inte börjat städa något än för idag, det känns som att det jag är i mest behov nu är flyttkartongerna som mor och far kommer med på onsdag kväll. När jag stuvat ner mitt liv i dem blir det betydligt lättare att rengöra ytorna och utrymmena som upptas av alla pinaler. Jag är smått fascinerad över hur mycket skräp som får plats på 20 kvadrat utan att det ser vidare obeboeligt ut. Jag inser även att jag borde ha ägnat en eller två dagar om året till att rensa. Områdesansvarig var och besiktade mitt rum för en dryg timme sen, och jag fick godkänt. Det enda som behöver fixas är avloppet, som orsakar syndafloden när jag duschar. Dessutom gnällde hon lite på stöket i de allmänna utrymmena så de ska komma och rensa.

Nu har jag efter blod, svett och tårar (mest svett) blivit klar med den förbannade Sifo-undersökningen. Jag har besvarat frågor om alltifrån hur intresserad jag är av motorsport till hur andlig och spirituell jag anser mig vara. Belöningen för mitt ikryssande av 40 sidor är värd 200 spänn, och jag får välja mellan lotter, biobiljetter, presentkort m.m. Det blir nog presentkort, skraplotter vinner jag ytterst sällan på och bio går jag nästan aldrig på.

Kräft[skals]premiär

I helgen har jag och F hunnit avverka två kräftskivor, en hos hans pappa i fredags och igår hos hans kompis. Det är många för min del, jag som aldrig brukat gå på kräftskivor annars. Så det har inte bara varit premiär för de små kloförsedda djuren för mig, utan även premiär för att skala dem. Fredag hade jag lite problem och gav upp efter 3-4 stycken, igår gick det desto bättre och jag tyckte det var riktigt underhållande att rycka bort svansen på dem. Men det är ungefär det enda som är gott att äta av djuret.

Imorgon börjar min sista vecka här i korridoren, och jag måste fortsätta med städningen. Mellan 12 och 16 kommer hyresvärden för att göra avflyttningsbesiktning. Det känns verkligen att det är på riktigt nu. Det som en gång var finns inte längre, och jag kommer att sakna det. Nya människor tar över och jag lämnar gemenskapen efter tre år. Tänk ändå att man träffat väldigt många olika människor som man inte skulle träffat om man inte bott i korridor. Jag kommer nog inte bo i korridor igen, men jag kommer aldrig att ångra min tid här. Nä, nu är det dags att sova innan jag blir alltför sentimental...

C'est la vie...

Det blåser franska fläktar i korridoren. Jag har träffat de två nya utbytesstudenterna som båda är från Frankrike, en kille och en tjej. Fick äntligen chans att prata lite franska. Varför måste jag flytta nu? Pourquoi? Ödet vill mig inte väl. Flera anledningar att stanna som dyker upp ger mig bara ännu mer separationsångest. Det känns som om jag lämnar all trygghet jag har. Men jag vet ju någonstans inom mig att jag fattat rätt beslut trots allt. Att våga släppa fotfästet och göra sig beredd på att möta så många andra saker som väntar på mig där ute.

Tillbaka och snart borta igen

Så var man tillbaka till studentryd efter 15 timmars hångel i en bil i lördags, samt ett antal stopp efter vägen. På fredagen kom ju älsklingen till Boden och mötte mig på Åhléns-parkeringen efter ett förödande slut på min sista arbetsdag. Jag var sist kvar i lokalen och hade därmed ansvaret på mig att släcka, låsa in samtliga nycklar i nyckelskåpet, förutom vikarienyckeln som jag skulle låsa ytterdörren med och därefter slänga in den genom brevinkastet. Vad gjorde då tankspridda jag om inte låste in vikarienycklarna i nyckelskåpet också... Ringde till insatsstyrkan och talade in på telefonsvar att de skulle komma och låsa, men kunde ju inte vara säker på att de verkligen gjorde det. Chefen har i alla fall inte ringt och gett mig någon utskällning än så antagligen fixade det sig utan någon värre uppståndelse.

Det var minst sagt lite pirrigt när F skulle träffa mina föräldrar för första gången och jag befarade att det skulle bli pinsamt på något sätt, men det blev det inte alls. Mamma gjorde gott intryck med sin gästvänlighet och stämningen var väldigt lättsam och trevlig. Jag förstod inte varför jag ens var nervös innan.

Lördag natt sov jag hos F, äntligen fick vi vara ensamma tillsammans! Söndag kväll åkte jag hem och mina korridorsgrannar undrade vem det var som kom. A knackade på lite senare och var sådär ovanligt trevlig och glad, frågade förvånat varför jag redan var tillbaka och sa att det var kul att se mig igen. De orden har jag då aldrig hört hoppa ur hans mun tidigare. Men det är rätt uppenbart att han smörar, och än värre kommer det att bli när han är full. Träffade Kaj först idag som berättade att han börjat plugga kinesiska nu. Vi har fått två nya i korridoren också, båda tjejer otroligt nog: en svenska och en fransyska. Kul men dåligt timat när jag ska flytta härifrån...

Jag har sattit igång med flyttstädningen lite smått, och jag kommer då knappast att behöva gå sysslolös de kommande tio dagarna jag är här...

Sol, hångel och middag i gröngräset

En uppdatering efterlystes visst, och jag är inte mindre lättflirtad än att jag gör som mina läsare önskar ;) Har inte haft tid att blogga så mycket, vilket ju till största delen beror på att jag är helt och hållet uppslukad av kärleken men även på att jag svettats över terminens sista tenta den här veckan. Den lilla tid jag har varit hemma har jag alltså ägnat åt studier samt hmm... duschning. Mina corridor mates ser jag rätt sällan och vice versa har väl dem noterat min frånvaro den senaste tiden. Det har också försvunnit väldigt lite mat ur kyl och frys och nu kommer jag inte att hinna äta upp den innan jag flyttar ut. Apropå det var jag och sa upp mitt rum i torsdags. Höjden av tragik var när jag var tvungen att skriva en ny adress på uppsägningsavtalet och den enda i nuläget kända är mina föräldrars adress. Även fast den är högst tillfällig och knappt ens kommer att gälla en månad (bortsett från sommaren då) kändes det ändå som ett nedbyte. Ingen annanstans i Sverige att bo. Och nästa gång jag tar tag i studier är det inte ens säkert det blir flytt tillbaka till den här staden. Det känns ovisst och labilt när man börjar tänka i termer av framtid...

Helgen har i alla fall varit helt underbar och vädret har gått i sommarvärmens tecken. Igår var vi bjudna på middag hos hans syster med sambo. Jag uttryckte min nervositet över detta, men han påstod att det var helt obefogat av mig att vara nervös. Absolut inte, det är klart att det är pirrigt när man ska bli presenterad för ens nya pojkväns familjemedlemmar. Inte nog med att det var syster med sambo, även hans halvbror med flickvän och sambons halvbror var inbjudna. Jag framförde också skämtsamt min åsikt om att det minsann är liite orättvist i antalet familjemedlemmar att träffa. Han behöver bara bli presenterad för mina föräldrar medan jag kommer att få vara nervös över att för första gången få träffa, förutom de redan uppräknade, hans mamma med sambo, pappa med sambo samt hans halvsyster. Men det lär väl dröja nu när jag snart försvinner från stan och därefter landet. Det var väldigt trevligt igår i alla fall, vi hade picnick i gröngräset utanför hyreshuset de bodde i. Maten var jättegod, de hade lagat plommonspäckad fläskfilé, till det färskpotatis och grönsallad. Sen blåbärspaj och glass till efterrätt. När det blev kallt gick vi in och drack vin och öl. Under kvällen erbjöd de mig att smaka på diverse olika ölsorter, med syftet att hitta något som jag kanske skulle gilla. De lyckades inte så bra med det, eller inte alls rättare sagt. Alla ölsorter jag drack av hade bitter och besk eftersmak, så jag höll mig till rödvinet.

Idag har vi varit och spelat minigolf vilket var längesen jag gjorde, det är ju riktigt kul! Tyvärr förlorade jag ganska stort, men vad gör det när man är kär och får hångla mellan varje nummer på banan :) Sen for vi iväg till stan och så bjöd han mig på Ben & Jerry's på Karamello. Vi satte oss på en bänk i skuggan i Domkyrkoparken, så mysigt. Där träffade jag Emelie som just hade kommit hem från sina utlandsstudier i Frankrike, mycket trevligt. När vi kom tillbaka till lägenheten diskade vi bort ett berg av köksgrejer vi hade använt de senaste dagarna, plus att jag rengjorde köksytor och spis. Riktigt fint blev det. Till middag åt vi tacos, sen hånglade vi ett tag och för någon timme sen kom jag hem. Jag träffade på Jimmy utanför entrén som meddelade att en av våra andra utbytesstudenter åkt hem idag. Man missar en del när man är borta...

Flyttider hägrar

Som jag tidigare skrev har jag mentalt börjat så sakteliga att förbereda mig på flytten härifrån. Snart är det dags att ta tag i det praktiska också och det är inte lite att stöka och böka med kan jag säga. De flesta kanske tror att man inte får plats med så mycket pinaler i ett 20 kvadrats korridorrum och att dessa samt lite möbler städas ut på ett kick, men då misstar man sig faktiskt. Om man har förvaringsutrymmen efter väggarna i form av garderober och lådor kan man trycka ihop rätt mycket, särskilt tidningar och kläder. Det kommer att ta en oändlig tid att rensa. Därför borde jag börja rensa redan nu, det är ju trots allt mindre än en månad kvar av terminen. Kaj föreslog nyss att jag kan ju förvara alla mina grejer i förråd under den tiden jag är i Frankrike, vilket troligtvis blir till nästa sommar om allt går bra. Då slipper jag frakta dem till Boden och sen ner igen när jag ska fortsätta plugga nånstans. Och detta nånstans är med största sannolikhet i de södra delarna av vårt land.

Nu funderar jag på om jag ska säga upp rummet så utflytt sker i slutet av augusti eller senast i mitten av september. Problemet är att jag måste bo nånstans mellan utflytten och Frankrike-flytten. Känns lite onödigt att åka upp till Boden när jag ändå ska ner igen strax efter. Det kanske skulle funka att bo kvar här endast med de pinaler jag ska ha med plus Studentbostäders möbler..? Men jag vet ju inte vilket datum jag reser iväg, så där dök ett nytt problem upp...

This city is killing me

Jag har sedan en tid, närmare bestämt tidpunkten då jag och Angie fattade beslutet att flytta till Paris till hösten, försökt förbereda mig mentalt på att flytta härifrån. Praktiskt till viss del också eftersom jag planerar att hoppa av min utbildning. Det är mycket som inte känns stabilt i mitt liv längre. Alla de här typiskt existentiella frågorna dyker upp. Vad ska jag göra med mitt liv? Vad händer när jag kommer hem till Sverige efter Frankrike-vistelsen? Kommer jag att bo i Linköping? Vill jag ens flytta tillbaka? Jag kanske har fått nog av den här stan, men egentligen inte stan som helhet utan mer den begränsade bubbla jag lever i. Det känns som om jag trampar i samma hjulspår hela tiden. Jag festar på samma ställe, umgås med samma människor, handlar på samma affär... Ingenting känns vidare spännande längre. This city is killing me slowly.

Samtidigt är jag lite skraj inför det som komma skall. Men jag har ju lämnat Boden så varför skulle jag inte kunna lämna Linköping? Det är ju inte värre. Skillnaden ligger ju i boendesituationen. Jag kommer antagligen aldrig att komma tillbaka till den här korridoren, och om jag gör det kommer det inte att kännas på samma sätt. Någon annan kommer att bo i mitt rum och av dem som bor här nu kommer nog ingen bo kvar. Då borde jag ju inte sörja. Ändå känns det på något sätt... vemodigt. Man får acceptera att allting har ett slut och tänka att det som väntar i framtiden har all potential att bli ännu bättre. Det är ju det jag är på jakt efter, någonting bättre och mer meningsfullt.

Det var mordhot på bussen hem från stationen idag förresten. Jag har inte riktigt koll på vad som hände exakt, satt längst bak på bakåtvänd plats så min uppmärksamhet var inte vänd mot dramatiken. Jag hörde bara att ett gäng ungdomar skrek varav en skrikandes "Jag ska döda dig" överröstade de andra. Om det var chauffören, en anonym passagerare eller någon i hans eget gäng han skulle döda uppfattade jag inte. Bussen stannade på hållplatsen bredvid ett P-hus och två polisbilar kom dit i ilfart, men då hade chauffören redan kastat ut(?) ynglingarna. Folk blev rädda, uppstressade, less, trötta och nyfikna. Jag blev mest det sista men övergick snabbt till att bli less eftersom jag ändå inte skulle få reda på hela händelseförloppet där och då. Cirka 20 minuter senare rullade bussen iväg. Den här stan tar snart död på mig bokstavligen också...