This city is killing me

Jag har sedan en tid, närmare bestämt tidpunkten då jag och Angie fattade beslutet att flytta till Paris till hösten, försökt förbereda mig mentalt på att flytta härifrån. Praktiskt till viss del också eftersom jag planerar att hoppa av min utbildning. Det är mycket som inte känns stabilt i mitt liv längre. Alla de här typiskt existentiella frågorna dyker upp. Vad ska jag göra med mitt liv? Vad händer när jag kommer hem till Sverige efter Frankrike-vistelsen? Kommer jag att bo i Linköping? Vill jag ens flytta tillbaka? Jag kanske har fått nog av den här stan, men egentligen inte stan som helhet utan mer den begränsade bubbla jag lever i. Det känns som om jag trampar i samma hjulspår hela tiden. Jag festar på samma ställe, umgås med samma människor, handlar på samma affär... Ingenting känns vidare spännande längre. This city is killing me slowly.

Samtidigt är jag lite skraj inför det som komma skall. Men jag har ju lämnat Boden så varför skulle jag inte kunna lämna Linköping? Det är ju inte värre. Skillnaden ligger ju i boendesituationen. Jag kommer antagligen aldrig att komma tillbaka till den här korridoren, och om jag gör det kommer det inte att kännas på samma sätt. Någon annan kommer att bo i mitt rum och av dem som bor här nu kommer nog ingen bo kvar. Då borde jag ju inte sörja. Ändå känns det på något sätt... vemodigt. Man får acceptera att allting har ett slut och tänka att det som väntar i framtiden har all potential att bli ännu bättre. Det är ju det jag är på jakt efter, någonting bättre och mer meningsfullt.

Det var mordhot på bussen hem från stationen idag förresten. Jag har inte riktigt koll på vad som hände exakt, satt längst bak på bakåtvänd plats så min uppmärksamhet var inte vänd mot dramatiken. Jag hörde bara att ett gäng ungdomar skrek varav en skrikandes "Jag ska döda dig" överröstade de andra. Om det var chauffören, en anonym passagerare eller någon i hans eget gäng han skulle döda uppfattade jag inte. Bussen stannade på hållplatsen bredvid ett P-hus och två polisbilar kom dit i ilfart, men då hade chauffören redan kastat ut(?) ynglingarna. Folk blev rädda, uppstressade, less, trötta och nyfikna. Jag blev mest det sista men övergick snabbt till att bli less eftersom jag ändå inte skulle få reda på hela händelseförloppet där och då. Cirka 20 minuter senare rullade bussen iväg. Den här stan tar snart död på mig bokstavligen också...