Om det inte känns rätt nu kommer det aldrig att göra det

Nu är praktiken äntligen slut, med betoning på äntligen. Eller jag har examinationsveckan kvar i april också. Vare sig jag blir godkänd denna gång eller inte så är jag tveksam till om jag någonsin kommer att sätta min fot på en skola i egenskap av lärarstudent. Jag har funderat, reflekterat och känt efter om det är det här jag verkligen vill. Nu kan jag ärligt säga, efter att ha ständigt framhållit att jag inte vet/velar, att lärare vill jag inte bli. Observera särskilt ordvalet "bli" för lärare är inte bara något man utbildar sig till och jobbar som utan något man blir på riktigt. Det är ett yrke där yrkestiteln blir en väsentligt stor roll och därmed en stor del av ditt liv. Du spenderar mer vakna timmar per vecka med stökiga och skrikiga elever än med din familj. Du tvingas befatta dig med mer eller mindre oförstående och motstridiga föräldrar i deras barns framgångar och motgångar. Du måste ständigt hålla god min och vara en bra lärare samt en bra förebild. Du måste vara beredd på att nästan vad som helst kan hända när som helst och hur som helst, kunna handskas med oförutsedda situationer. Du måste ha en stor portion tålamod. Och framför allt, det som krävs för att du överhuvudtaget ska orka med allt detta för en skitig lön: Du måste älska att stå framme vid tavlan. Älskar jag det? Nej. Kommer jag att älska det? Nej, troligtvis inte. Jag kan inte gå runt och ljuga för mig själv och andra längre. Detta kan bli min sista termin på Lärarprogrammet. Då har jag gått mer än halva utbildningen, och det är först nu jag nått fram till ett beslut kan man säga. Jaja, bättre sent än aldrig. Och språk är aldrig bortkastat.