Komplimangen som gjorde mig rörd

Den här dagen har varit riktigt bra, så bra att jag faktiskt inte kunde ana hur bra den skulle bli. På morgonen skulle jag ha lektion med niorna och fältmentorn hade kommit på besök för att observera och bedöma mig in action, plus att min mentor var närvarande som vanligt. Jag hade ögon på mig varje sekund i 35 minuter, fältmentorn observerade... anteckande... observerade... Det var inte utan anledning jag blev smått nervös. Samtidigt tänkte jag att eftersom examinationsveckan är först nästa vecka kan hon väl inte sitta och utvärdera varenda detalj. Men det var precis vad hon hade gjort, visade det sig när vi pratade efteråt innan nästa pass började. Hon hade sett ALLT, och återigen upplevde jag ett sånt där tillfälle då jag kände mig genomskådad och analyserad inpå skinnet. Hon började med det negativa och det var att jag måste bli lite mer av en teaterapa, le och visa att jag ser alla elever. Jag blev inte förvånad av att det var just detta hon anmärkte på, så då blev jag lite irriterad på mig själv för att jag inte lyckades med detta. Men vad är det att gräma sig över när man sedan får höra den bästa komplimangen man kan få. "Du har en fantastisk personlighet". Det slutade inte där. "Om jag var elev skulle jag tycka du var en jättebra lärare". Min mentor instämde och sa att hon gillar mig som människa, att jag har humor och sist men inte minst potential att bli en riktigt bra lärare. Jag var alldeles rörd och tänkte "nej men sluta nu". Lektionen efteråt gick ännu bättre och sista franskalektionen med sjuorna var den roligaste på hela dagen. De tackade för en bra lektion och applåderade innan de gick! På väg till bussen hem gick jag med självsäkra steg och ett leende på läpparna. Sen såg jag att Ang hade skickat ett mess och då blev jag bara ännu gladare :)

Mamma ringde tidigare ikväll och var orolig för mig, dock inte av någon allvarlig anledning. Hon hade bara råkat få ett automatiskt utskickat mail från mig via messenger med en inbjudan och ovanstående bild på mig. Även hon lägger märke till detaljer, som att mailet hade skickats iväg 03.30 ungefär. Var du uppe mitt i natten?!? Nej mamma, det är automatskickat och tiden knasade väl sig bara. Men det hon främst orade sig över var att jag såg så smal ut i ansiktet. Svälter du dig? frågade hon med smått orolig röst. Då hade hon jämfört bilden med studentkortet hon har uppsatt på jobbet och sett en märkbar skillnad. För fyra år sen var jag mer rund i ansiktet men nu ser jag tydligen ut som något biafrabarn enligt henne. Att jag därpå sa att jag vill se ut som ett biafrabarn (eller smalare i ansiktet ordagrant) stillade inte hennes oro precis. Men det värsta av allt var att hon hade visat bilden för några av sina arbetskamrater som hade konstaterat att mor och dotter är rätt så lika varandra.Skrämmande... Om hon nämnde att bilden var fin? Nähä då...