Just got a brilliant idea...

Jag ska börja träna! Jaja så många gånger jag har tjatat att jag ska göra det så är det nog inte en jävel som tar mig på allvar längre. Men denna gång är det allvar. Eller jag hoppas det kommer bli det i alla fall. Jag kom nämligen på det perfekta förslaget för en stund sen... När jag gick till köket tidigare ikväll stod snyggingen och pratade med vår granne. Han sa att han tyckte det var så tråkigt att springa ensam, varpå vår granne sa att han får hitta nån att springa med. And here I am. Sällan har jag kommit på en så optimal idé, så nästa gång jag ser honom... (hade inte mod att säga det när vi inte var ensamma, "the tension was in the air" om man säger så...) då ska jag lägga fram förslaget. Tror faktiskt att han kommer att gilla det. Sen anar jag att det inte var oavsiktligt av honom att säga det just när jag var i köket... Okej nu får jag skärpa mig, kan inte hålla på att tänka och tolka allt han säger. Jag ska lägga fram förslaget helt enkelt. Var modig, var modig... Antingen blir det positivt eller negativt gensvar. Skulle vara så perfekt om... Finns bara fördelar ju; jag får umgås med honom, min kondis blir bättre... Japp, helt klart läge att gå vidare till nästa level hehe...

Bästa fredagen på länge

Jag vet inte riktigt hur det som hände igår kunde hända, det var knappast något planerat. Men underbart var det. Min kväll var till en början rätt så tråkig, eller ja jag satt och tittade på Talang 2008 och det är ju inte det mest spännande man kan ägna en fredagskväll åt. Så jag bestämde mig för att ringa till Jenny och höra hur det var med henne, då jag inte hade pratat med henne på över 4 månader! I alla fall så föreslog hon att vi kunde ses på HG (slum-ryds studentkrog 200 m från mig) och jag var såklart på. Jag fixade inte till mig någonting innan förutom lite mousse i håret, sen gick jag strax före 11. Med inställningen att det skulle bli en skitskoj kväll med massa girltalk och skvaller. Och det blev det, det var jättekul att träffas och bara ha kul. Vi träffade också andra bekanta, två från vår gamla PA-klass plus en kompis till dem. Det var trevligt. Sen träffade jag min korridorgranne, och han var väldigt glad och social. Han gick iväg någon minut och då sa Jenny direkt efter att han hade gått att jag måste lägga in en stöt på honom haha... Jag blev lite rosig om kinderna och menade att han inte är min typ. Men att han är trevlig och snygg. Efter ett tag blev Jenny trött så hon frågade mig om det var okej att hon gick hem och sa till min korridorgranne att han kunde väl ta hand om mig. Matchmaking-Jenny var i farten haha...

I alla fall så gick Jenny hem och jag stannade kvar med honom. Han bjöd mig på en cider och vi pratade och pratade tills klockan var halv två ungefär (kan det ha varit en timme?). Då var det dags att gå hem, jag skulle plugga idag och han skriva tenta kl.8(!) Vi fortsatte såklart att prata hela vägen hem och jag tänkte inte på att vi inte alls har pratat så mycket med varandra innan. Det kändes så lätt och avslappnat. Ja alkoholen gjorde väl sitt till en viss del. Men så onyktra var vi inte. Vi kom in i korridoren och han låste upp sin dörr. Men han gick inte in, nej. Vi var ju tvungna att krama varandra gonatt först. Sen blev det mer än bara en kram hehe... Okej jag ska inte vara hemlighetsfull: Vi grovhånglade i korridoren i en kvart, minst. Det var så härligt, men overkligt. Och spännande eftersom vem som helst av våra grannar kunde dyka upp och se oss. Men det var ingen som hann göra det, så det är nog ingen jävel som vet vad vi har haft för oss. Inte än i alla fall. Innan vi gick in till våra respektive rum bestämde vi att vi får fortsätta någon annan kväll hehe... Självklart... Undrar hur förvånade våra kära grannar kommer att bli när de får veta vad vi håller på med haha...

Sommar redan?

Om jag delar in månaderna i respektive årstid så brukar april räknas till våren, inte sommaren. Idag skulle man dock kunnat tro att det varit sommar. Vinterpälsen är ett minne blott, ja till och med vårjackan hade fått stanna hemma. Folk visade bar hud i shorts, kjol och klänning, medan jag själv hade pälsat på mig med jacka, jeans, långärmat och sjal. Kände att jag stack ut från mängden en aning...

I måndags mötte jag hyresvärden i trapphuset som började prata med mig. Just när jag hade bråttom och var på väg till universitetet. Så typiskt. Dessutom var han trevlig och såg bra ut. Ännu mer typiskt. Okej, han hade passerat 30-strecket, troligen 35 också och var säkert en lyckligt gift familjefar. Men utseendet hade ju knappast falnat om man säger så. Han liknade en av H&M-modellerna i nån randig pikétröja som sitter på en klippkant med vinden i det solblekta håret. I alla fall så förhörde han mig om den gångna helgens händelser. En grannkorridor hade haft fest och han frågade om jag hade varit där. Nej, sa jag. Varpå han undrade om jag hade hört om det hade hänt något. Jag kunde ju inte svara mer detaljerat än att jag tyckte att det varit livligt och folk hade sprungit i trapphuset upp och ner. Om något fysiskt våld hade brukats hade jag ingen aning om. När jag sedan kom hem samma dag efter att jag hade varit och handlat, mötte jag komiskt nog samma hyresvärd som hälsade leende haha... Ja så spännande är mitt liv ibland...

Nä, nu måste jag fortsätta skriva min argumentativa text så jag kan maila in den ikväll senast. Även fast den inte behöver vara inlämnad förrän på fredag, jag är så stolt över min fantastiska framförhållning.

Någon som är sugen på lite sexchoklad?

Kyrkogårdar

Idag när jag cyklandes förbipasserade kyrkogården på väg till stan fick det mig att tänka på min relation till just kyrkogårdar. När jag var liten tyckte jag aldrig att det var jobbigt och tråkigt att stå vid en grav och glo, det var enligt mig fascinerande och, ursäkta om jag låter morbid nu, ganska roligt. Jag gillade att läsa namnen på gravstenar, årtalen människor hade dött och vrida på den vita duvan på mormors och morfars samt farfars sten. Och det bästa av allt var att jag fick vara nära dem. Lyckligt ovetandes om vad sorg var och att jag verkligen hade förlorat människor som stod mig nära. Jag hade inte alls förlorat dem tyckte jag, de fanns ju i graven där de bodde. Sen när himlen var stjärnklar tittade jag upp och visste att de tittade på mig. Eller jag försökte i alla fall föreställa mig att de gjorde det.

Idag däremot, sen Minna dog, 10 månader sen imorgon, hatar jag kyrkogårdar. Det är ett utav dem värsta ställen som finns. Jag önskar att jag aldrig mer skulle behöva sätta min fot på en kyrkogård, men så är tyvärr inte fallet. Jag känner flera som antagligen kommer att lämna jordelivet före mig, om vi utgår från att jag dör en naturlig död. Ibland är det något jag verkligen tänker på och är på vippen att börja gråta. Men sen försvinner tankarna ganska fort och jag återgår till att tänka att alla som finns nu alltid kommer att finnas. Det är rätt så absurt att jag fortfarande kan tänka så efter Minnas bortgång. Har jag ännu inte fattat på djupet? Är det alla minnen av henne och det faktum att jag fick chans att känna henne under så många år som försvårar för mig att fatta? För på det sättet är hon mer levande än död för mig. Annat är det med mormor, morfar och farfar; de kommer alltid att vara mer döda än levande för mig. Hemskt men sant. Men det är ju så eftersom jag knappt har några minnen av dem och jag aldrig fick chans att lära känna dem som äldre än 5 år. Mormor bara 2 år. I år är det 20 år sen hon dog. Tänk att jag levt utan henne så länge.

Vårkänslor

Idag blommade äntligen vårkänslorna upp inom mig; härligt solsken, trädens knoppar brister, solglajjeprydda människor överallt, två cyklande killar med solstol under armen, rogivande gitarrspel vid grillplatsen... Jag har någon slags faiblesse för killar som spelar gitarr, är så härligt och sexigt... Och om han som håller i gitarren är sexig himself fullkomligt smälter jag! Och apropå smälta så kom det tre, jag upprepar, TRE snygga hantverkare hit igår morse. De skulle bona golvet och fixa lite saker i kök och korridor. Tyvärr började jag kl.8 så jag var tvungen att lämna ögongodiset. Men när jag gjorde frukost dröjde jag kvar någon extra minut. Sen när jag skulle ut från köket sista gången hade de blockerat utgången med ett av kylskåpen, och frågade mig om de var i vägen. Jag (med rosiga kinder, blyg blick, och försiktigt leende): "Nja men det är lugnt". Varpå min resterande replik "för mig får ni gärna vara i vägen" stannade i tanken. OMG vad fånig jag kände mig, som om jag hade gått tillbaka till fjortisstadiet. Inte vara ytlig, inte vara ytlig...

Var jag på Pluto eller Jupiter?

Idag har jag varit på en annan planet, inte haft alla hästar hemma, inte alla tomtar på loftet... Ja, vilken metafor man nu föredrar att använda. Anledningen är att de eviga analyserna av den neurotiska Emma Bovary håller på att skrynkla ihop min hjärna så den blir alldeles matt. Så jag skyller alla mina virriga handlingar på det. Som att jag var på väg att pressa vitlök i de kokande makaronerna. Dessutom har det bidragit till att döda all motivation jag hade till mina studier (när hade jag den?). Jag är less på att plugga, att läsa språk är som att ta på sig ett fetstort forskningsprojekt, aldrig en lugn stund. Och när man väl tror att man kan pusta ut efter uppförsbacken, ja då nalkas en ny och saker hopar sig igen. Det går inte att skjuta upp på att beta av saker, man måste göra det direkt. Annars är risken stor att man försätter sig i krisläge och man sitter i sitt råtthål hög på socker kvällen (läs natten) innan...