Kyrkogårdar

Idag när jag cyklandes förbipasserade kyrkogården på väg till stan fick det mig att tänka på min relation till just kyrkogårdar. När jag var liten tyckte jag aldrig att det var jobbigt och tråkigt att stå vid en grav och glo, det var enligt mig fascinerande och, ursäkta om jag låter morbid nu, ganska roligt. Jag gillade att läsa namnen på gravstenar, årtalen människor hade dött och vrida på den vita duvan på mormors och morfars samt farfars sten. Och det bästa av allt var att jag fick vara nära dem. Lyckligt ovetandes om vad sorg var och att jag verkligen hade förlorat människor som stod mig nära. Jag hade inte alls förlorat dem tyckte jag, de fanns ju i graven där de bodde. Sen när himlen var stjärnklar tittade jag upp och visste att de tittade på mig. Eller jag försökte i alla fall föreställa mig att de gjorde det.

Idag däremot, sen Minna dog, 10 månader sen imorgon, hatar jag kyrkogårdar. Det är ett utav dem värsta ställen som finns. Jag önskar att jag aldrig mer skulle behöva sätta min fot på en kyrkogård, men så är tyvärr inte fallet. Jag känner flera som antagligen kommer att lämna jordelivet före mig, om vi utgår från att jag dör en naturlig död. Ibland är det något jag verkligen tänker på och är på vippen att börja gråta. Men sen försvinner tankarna ganska fort och jag återgår till att tänka att alla som finns nu alltid kommer att finnas. Det är rätt så absurt att jag fortfarande kan tänka så efter Minnas bortgång. Har jag ännu inte fattat på djupet? Är det alla minnen av henne och det faktum att jag fick chans att känna henne under så många år som försvårar för mig att fatta? För på det sättet är hon mer levande än död för mig. Annat är det med mormor, morfar och farfar; de kommer alltid att vara mer döda än levande för mig. Hemskt men sant. Men det är ju så eftersom jag knappt har några minnen av dem och jag aldrig fick chans att lära känna dem som äldre än 5 år. Mormor bara 2 år. I år är det 20 år sen hon dog. Tänk att jag levt utan henne så länge.