Hårror hair

De få dagar jag börjar kl 13 inbillar jag mig alltid att jag har jättemycket tid till förfogande. Som i morse till exempel. Utöver mina vanliga morgonsysslor hade jag planerat att jag skulle hinna svara på samtliga frågor till Madame Bovary, bädda sängen (för ovanlighetens skull), fixa frillan med plattång och alla stylingprodukter jag äger (inte så många) samt gå ut med en kasse gamla tidningar till containern. Men vad av detta hann jag göra? Jo, EN fråga och fixa till frillan med lite spraymousse som ändå inte resulterade i den stadga och root lifting-effekt den utlovar. Så det blev mitt vanliga risiga självfall igen som vart ännu risigare när jag kom till skolan på grund av den friska vårvinden som blåste i ansiktet när jag cyklade. Jag hatar mitt hår... Och att borsta det så det lägger sig fint igen är waste of time då det blir ostyrigt, elektriskt, platt och tråkigt. Om jag har riktigt otur (extreme bad hair day) sticker topparna ut åt alla tänkbara håll och då hjälper inte det minsta trolleritrick. Det är såna dagar man får lust att "göra en Britney Spears". Som tur är har det bara stannat vid tanken; jag skulle verkligen inte passa i boldy head. För övrigt är det inte många kvinnor som gör det tror jag, det krävs att man har de rätta utmärkande ansiktsdragen. Håret tar ifrån så mycket av ens personlighet och i mitt fall skulle det innebära extra mycket. Så nej, ingen Brittan för moi.

Emmeli ska till Australien i höst och plugga där ett år, inte blir man väl lite avundsjuk! Och Erica ska till Toulouse ett halvår. Jag vill också åka iväg och plugga utomlands, upptäcka världen och komma ifrån det rutinmässiga svenska studentlivet ett tag. Men nu blir det i alla fall ett år till här, för det första är det på tok för sent att fixa något utomlands nu och så är det bättre att jag läser engelskan först. Det är bara det att jag blir så frestad och ivrig när andra ska åka iväg.

Något jag också blir ivrig om är sökandet efter en etta, en med eget kök. Jag vill flytta nu! Men efter att ha utforskat läget inser jag att min chans att få en lya som uppfyller mina önskemål är obefintlig för tillfället. Självklart har de som står i kö på mina "favoriter" hundratals fler köpoäng än jag. Chanslös är ordet som står skrivet i pannan på mig. Och ånger. Ånger om att jag inte ställde mig i kön ett år tidigare åtminstone då jag visste att jag inte kommer att vilja bo i ett råtthål till korridorrum hur länge som helst... Nu finns inga alternativ, förutom möjligtvis en 25:a med kokvrå vilket motsvarar ett korridorrum med pentry på bekostnad av socialt umgänge i gemensamt kök. Så dumdristig att jag gör en sån nedgradering är jag inte.