Jag måste motvilligt erkänna att jag befinner mig ganska högt upp på Bovarysm-skalan. För er som inte har läst denna vedervärdiga bok eller sett den ännu mer vedervärdiga filmen är Bovarysm ett mått på hur mycket man drömmer om att den stora kärleken i sitt liv kommer och hur mycket man försöker finna den. Och jag medger att jag är en drömmare, jag medger att jag vid flera tillfällen har visualiserat och fantiserat om hur jag och A skulle ha det om vi vore tillsammans. Jag ser bilder framför mig om hur vi går på stan hand i hand och visar vår kärlek offentligt. Nu kommer den klyshigaste frågan à la Fridas/Veckorevyns sexspalter: Är jag normal? Mitt eget spontana svar är "Nej, du är patetisk och fånig, återvänd till verkligheten med detsamma innan du drunknar i dina romantiska knastankar".
Verkligheten ja, den jag faktiskt lever i. Men nu ter sig verkligheten tråkig, även fast jag givetvis vet att det är den jag måste fokusera på. Vi är inte tillsammans, det är inte ens säkert att han har några känslor för mig längre. Men det vet jag ju inte förrän han uppenbarar sig här. När han nu gör det. Det enda jag kan göra är att undra och det är frustrerande att mina undringar inte leder till något svar. Då är det bara att försöka tänka på andra saker. Men det är ju så jäkla svårt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar