Underbart är kort, alldeles för kort...

Om man vill få något att hända får man själv se till att det händer, är en av mina deviser i livet som i många fall stämmer. Klockan var 22.30 igår kväll, A hade varit här i mer än ett dygn och inga initiativ hade tagits från varken min eller hans sida. Och när vi båda satt framför datorn, online på MSN i våra respektive råtthål till korridorrum, insåg jag att något måste göras. Time to act! Så jag pikade om hur uttråkad jag var, och om jag inte hade gjort det är jag rädd för att jag hade suttit och glott på reprisavsnitt av Sex & the City istället för att ha suttit bredvid honom i hans säng ca en kvart senare. Japp, han bjöd in mig på "filmdejt". Fråga mig inte filmens titel för den har jag redan glömt bort *skratt*, men det är inte lätt när man har en snygg och tvättbrädebegåvad hunk intill sig som man bara väntar ska lägga en av sina muskölösa armar om ens kropp. Men vi var häpnadsväckande uthärdliga och började inte ens hångla till eftertexterna. Vi såg filmen utan att ens nudda vid varandra. Spänningen låg så tät i luften att man kunde ta på den, och jag hade bitvis svårt för att koncentrera mig på filmens handling. Jag har aldrig varit så fantastiskt uppslukad av en annan människas närvaro. Amazing.

När filmen äntligen var slut (den var faktiskt bra och förmodligen hade jag tyckt den var ännu bättre om jag hade kunnat koncentrera mig till fullo) pratade vi i nattmörkret om allt möjligt och blev så uppslukade att tiden bara försvann. Tätt intill varandra låg vi i hans säng... Han vänder hela sin kropp över mig... Och våra läppar möts i härliga djupa kyssar som aldrig vill ta slut... Sen går vi in till mig och min något bredare säng. Underbart... Och även fast han skolkar från sin morgonföreläsning och inte går från mig förrän efter halv elva tycker jag ändå att han inte stannat tillräckligt länge...