Killarna och jag

Det börjar verkligen kännas att man bor mitt bland massa testestoron, sex killar omkring sig varje dag kan liknas vid en ungkarlslya där man är fältobservatör. Den grabbiga stämningen avmattas som tur är ibland då någon är bortrest eller österrikarens flickvän kommer på besök. Den enda som tar hem tjejer på rummet är Kaj, kompisar som dejter. Det är givetvis möjligt att någon annan också haft kvinnligt besök men då har de smusslat med det jäkligt bra.

Radarparet no 1 i korridoren är numera Kaj och Alex, de gör i princip allt tillsammans utom det jag och Alex mest gjort tillsammans om jag ska uttrycka det kortfattat. De spelar data, pluggar japanska, lagar pannkaka, festar, springer, lagar cyklar och nu senast idag har de bakat äppel- och rabarberpaj. Det enda av dessa intressen som de hade gemensamt för cirka tre månader sedan var festandet. Data lite också men då spelade de inte samma spel. Alex har helt plötsligt börjat fascinera sig över alla japanska tecken som Kaj håller på att traggla, för att inte häpnas över det faktum att Kaj fått honom att tycka matlagning och bakning är kul. För drygt två månader sedan var den enda rätten han åt köttbullar och makaroner och han skulle inte ens ha fått för sig att kasta ett öga på ett bakrecept. Och inte nog med allt detta, nu har de införlivat traditionen att Alex är Kajs privata väckarklocka som springer och plingar på hans dörr. Som om de vore varandras små turturduvor. Det kan möjligtvis mellan raderna nu tolkas som att den gröna sjukan drabbat mig och det kanske den också har, men går inte det här en aning till överdrift? Jag kan inte låta bli att tycka att deras umgänge blivit så intensivt på ett konstigt snabbt sätt...