Cheers mates!

Tidigare ikväll ställde jag mig själv en fråga. En mycket viktig fråga. Varför ska jag ruttna av bitterhet och hysa en enbart självdestruktiv ilska? Blir något bättre av det? Svar: nej. Mår jag bättre av det? Svar: nej. Så istället för att häcka i mitt råtthål med min dörr på glänt och överhöra konversationen mellan K, Kas och A (kom lite senare) gick jag ut och var lite social för ovanlighetens skull. Kas skulle ut och festa med A och försökte övertala mig att hänga med. Tyvärr var jag tvungen att plugga så hon lyckades inte. Däremot joinade jag dem i köket på deras lilla "förfest" och vi tre skålade hur lättsamt och avslappnat som helst. Ingen var blyg. Ingen hade en sur min på läpparna. Men framför allt: Ingen var full. I den sekunden försvann min ilska på ett mirakulöst sätt. Ibland är det fascinerande hur lite som faktiskt krävs.