Ingen psykolog, tack!

Gick till VFU-samordnaren idag som fortsättning i följetongen "Att ordna en praktikplats åt en student". Som jag tidigare skrivit så måste jag börja från scratch igen och göra om praktiken som hänger efter mig sen i våras. Ända sen i september har jag haft regelbunden kontakt med studievägledaren och hon har blivit väl insatt i min situation. En viss hjälp har jag fått men det mesta har jag fått ta tag i själv. Men som student har man väl ansvar för sin egen utbildning och ska således vara sin egen chef. Och en studievägledare ska ju, precis som namnet antyder, bara vägleda. Det som jag däremot INTE har ansvar för (och heller inte får) är att ordna en mentor som kan ta emot mig under praktiken. Därav anledningen till att jag gick till samordnaren idag, eftersom det är hennes uppgift. Hur artar sig då samtalet efter att jag satt mig ner i besöksstolen i hennes sterilt grådaskiga kontorsrum? Jo, kvinnan börjar leka någon jävla hobbypsykolog och ställer massa frågor, avbryter, lyssnar inte på vad jag säger utan frågar samma sak igen och tror sig veta vad som är bäst för mig utan att jag får ha en åsikt. Mindre tillmötesgående människa har jag aldrig träffat! Sen sa hon bland allt hennes pladder att jag kanske inte har rätt personlighet för att bli lärare, och då behöver jag inte göra min praktik menade hon väl. Visst, jag är inte säker på om det är det rätta yrkesvalet för mig men att få höra det kändes ändå som ett slag rätt i ansiktet. Hela jäkla hösten har jag engagerat mig i Våga tala-kursen, läst en extrakurs i Kommunikation på franska, haft individuell handledning med en lärare samt individuell röstträning med en logopedstudent. Allt detta har jag gjort för att utveckla de förmågor som hör läraryrket till, sen så sitter hon och antyder att jag kanske är ett hopplöst fall. Nu känns det ännu mindre motiverande att fortsätta utbilda mig till lärare. Är det kanske dags att vakna upp ur illusionen?