A walking down the memory lane

Har precis snackat med A = barndomskompisen A på Facebook i några timmar. För övrigt har de samma namn, risk att jag blandar ihop dem haha... Vi har pratat om allt möjligt men mest dammat av gamla gemensamma minnen, däribland det starkaste jag har från dagistiden. A och jag lekte den klassiska leken mamma, pappa, barn. Någon mer deltog också men minns inte vem eller ens om det var en pojke eller flicka. Bråkstaken R kom in i kuddrummet där vi var och ville också vara med. Han fick inte eftersom vi ansåg oss vara en komplett familj, och då tog det hus i helvete. Han greppade sopskyffeln och drämde den i huvudet på A med en styrka få barn besitter. Jag bevittnade skräckslaget hela händelsen och såg blodet rinna på A, fröken kom och ambulansen därpå. Iväg med ilfart, utskällning till R och jag tröstad i frökens famn. Minns det som om det var igår... I alla fall, det var väldigt roligt att snackas vid, det är helt sjukt vad många år det har gått utan att vi har haft någon kontakt överhuvudtaget. Vi bestämde att vi måste skaka tass någon gång inom den närmaste framtiden eller senast till sommaren i alla fall.

Nä nu har jag suttit uppe och ugglat alldeles för länge, och blev halva Beauvoir-boken läst som jag lovade? Jag har nog för höga förväntningar på mig själv ibland... Skärpning imorgon!