Förlorade kärleken, vann friheten

Nu har jag varit definierat "fri" i ett dygn. Fri från alla oskrivna normer och konventioner som har med dejting/förhållanden att göra. Fri att göra vad jag vill. Men jag uppskattar inte friheten fullt ut. Sen jag pratade med A igår har känslor av ensamhet sköljt över mig. Och innan jag gick till sängs igår kväll brast det för mig. Tårarna bara rann längs mina kinder. Försökte torka bort dem och intala mig själv att det här trots allt var det bästa som kunde hända. Jag ville ju ändå inte ha något förhållande. Jag sökte inte efter kärleken. Nä just det, vad händer? Jag kärade ner mig totalt i en kille jag aldrig trodde jag skulle kunna bli kär i. För han motsvarade inte mina kriterier vad gäller utseende. Sen lärde jag känna en fantastiskt trevlig och mysig person, och det var då jag såg honom. Hela hans person. Shit vilken snygging! Att jag fick bekräftat att kärleken var besvarad dessutom var något jag aldrig tidigare hade upplevt. Hoppet och tron i mig steg i höjden. Det här kunde verkligen bli något. Det här var precis det jag ville ha men som jag tidigare hade trott att jag aldrig skulle kunna få. Inte detta år, eller nästa, utan någon gång senare i framtiden. Så som jag alltid har tänkt. Och så stod jag här till slut. Kämpade för att denna fantastiska person skulle bli min, övertygad om att han skulle kunna bli det.

Nu finns det ingen kärlek att kämpa för längre. För han vill inte ha ett förhållande. Han är inte "förhållandetypen" som han uttryckte det. Situationen är plötsligt helt annorlunda. Och även om jag var beredd på hans ställningstagande står jag här med snopen min. Blåst på kärleken. Vad hände? När kom han fram till att han inte var förhållandetypen? Är det jag som fått honom att inse det? Eller är det något han vetat långt innan han träffade mig? När han om eventuellt några år blir förhållandetypen men står där ensam, kommer han då att ångra sig? Ångra att han gav upp en fantastisk tjej som han verkligen gillade på alla sätt och vis, bara för att han definierade sig själv som icke-förhållandetypen? Inte ville satsa då och där. Inte vågade satsa?

Vad vill jag nu? Jag vill inte ha ett förhållande med någon som inte vill ha ett förhållande med mig. Finns ingen vits att fortsätta vilja det för jag kommer aldrig att kunna få honom att ändra sina värderingar. Jag kanske kan ändra hur han ser på mig och känner för mig genom att visa mer av min personlighet, men hans beslut går inte att rucka på. Han är en tänkande levande varelse, ingen robot man kan programmera in så det matchar ens egna behov och värderingar i livet. "Det här är vad jag vill, take it or leave it". Även om jag är förhållandetypen och inte han så är jag på något sätt immun mot honom, vilket alltså betyder att vi nu vill samma sak med varandra. Vi kommer ju inte att förlora något vi har, det är bara det att det inte kommer att gå vidare till en seriös level. Och jag är inte på jakt efter något annat eller annan där ute. Men om jag skulle ändra mig har jag all frihet i världen.

Bilden: En del av Nice för 2,5 år sen då friheten tog mig dit...