Män i avsaknad av empatisk gen?

Min irritation över A:s bemötande igår har delvis lagt sig, tidigare än jag trodde. Kan hända att mina hormoner spelade mig ett spratt och då förstärktes min irritation till det yttersta. Nu är jag bara lite lagomt irriterad, men till vilken nytta undrar jag? För förklaringen till hans bemötande kanske helt enkelt ligger i de manliga generna: män är lite tröga av naturen. Ibland är jag helt övertygad om att de saknar någon empatisk gen som gör det svårt för dem att sätta sig in i hur andra människor känner. Eller också är det miljön; det är inte lätt när man aldrig ägt barbies och skapat dockornas personlighet med alla deras känslor. Vrrooom med bilar, min är större/bättre/snyggare än din. Ska tillägga att jag faktiskt också lekte med bilar som liten, och vice versa hade jag killkompisar som lekte med barbie med mig. Fantastiskt när man kan ta del av varandras världar. En parentes bara... Så, arv eller miljö? En blandning antagligen, jag kan inte direkt komma med några nya forskningsrön, tyvärr. Skulle kunna fortsätta flumfilosofera och diskutera här på bloggen, en annan gång kanske. Kan ju alltid ägna mig åt att samla in mer forskningsmaterial, källorna är outtömliga...