Efter att jag under x antal dagar samlat mod, gick jag nu ikväll ut i korridoren och knackade på hos A. Knack knack knack. Vänta i några sekunder. Hemma? Knack knack knack igen. Kanske inte knackade nog högt så lite hårdare denna gång. Örat mot dörren. Inte ett ljud av fotsteg eller något annat heller. Tappar hoppet men gör ändå för en tredje gång en trippelknackning. Lönlöst. Inte hemma. Men trodde jag något annat egentligen? När det är fråga om en student som älskar att festa är en fredag kväll bland det sämsta tillfälle man kan välja. Och det bästa för att komma undan fegt och för att sedan kunna säga "nu har jag i alla fall försökt". Pff... Jojo... Jag får väl se det som en träningsgrej, nästa gång knackar jag på vid ett bra valt tillfälle. Så mesigt av mig... Jag måste prata med honom snart, innan tankarna gnager ihjäl mig...
Imorgon tänkte jag vara duktig och ta tag i studierna, dvs. börja läsa den tråkigaste och svåraste boken i hela kursen (framsidan är lila så man ska inte låta sig luras). Litteraturkritik på franska. Långa avancerade vetenskapliga resonemang. It will kill me. Almost. Mental tortyr på hög nivå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar