It takes two to tango...but one has to be the leader

Jag sitter och funderar på hur det här med A kommer att utveckla sig, om det verkligen kommer att leda någon vart eller om det är dömt att rinna ut i sanden. Det är mycket möjligt om vi fortsätter att ha denna brist på initiativtagande på grund av att vi är så blyga båda två. Svårigheten att ta initiativ ligger mellan oss som en ständig barriär som aldrig vill ruckas. Men när vi väl gjort det, när antingen han eller jag satt foten i varandras rum känns det hur naturligt som helst. Samtalet bara flyter på och vi kan prata om allt möjligt, det är så skönt. Då är det utom mitt förstånd varför vi gör initiativtagandet till en så stor och läskig grej. Vi kan inte vara så här båda två om detta skepp ska segla någon vart. Någon måste vara den som för, håller i trådarna, leder i dansen, tar tjuren vid hornen... Jag stör mig på denna dåliga egenskap som vi båda har, och jag kan ju inte kräva att han ska bli mer oblyg om jag inte själv är beredd att bli det. Det som stör mig ännu mer är att jag inte vet vad han tänker om allt detta. Tänka måste han ju göra, inte lika mycket som jag tror jag för jag är ju expert på att skrynkla ihop min egen hjärna som en papperslapp med massa klotter som inte går att slänga.

Och vad känner han? Det kanske är det jag först och främst bör ifrågasätta. Gillar han mig lika mycket nu som innan sommaren? Eller gillar han mig mer/mindre? Vill han att det ska bli något seriöst med mig? Eller känner han som han sa i våras, att "vi får se vart det leder"? Ett lite fegt men säkert svar. Men det kanske helt enkelt var det ärliga svaret, och där satt jag som ett fån och hoppades på att han skulle vara den som definierade händelseförloppet mellan oss. Hur kunde jag lura mig själv och tro att jag skulle få svar på en sådan fråga när jag visste väl att jag skulle ha svarat likadant? Nu undrar jag återigen över svaret men om jag ställer frågan igen kommer jag känna att han tycker att jag är jobbig och krävande. Då är frågan, skulle han också vilja veta? Vill han veta vad jag vill men vågar inte ställa frågan av samma anledning som jag? Behöver jag verkligen själv ett svar på den frågan? Jag kanske bara ska slappna av, go with the flow och se vart det leder. Utan att söka. Inte sätta upp några förutbestämda ramar. Då mår jag nog bäst.