Något jag lärt mig under mitt knappa 23-åriga liv är att man inte ska gå runt och tillåta sig själv att må dåligt om man kan slippa det. Att hysa negativa känslor, såsom avsky, ilska eller irritation, får mig inte att må bättre inombords. Men det är ju det man önskar, att man själv ska känna sig överlägsen som någon drottning och att den man hyser de negativa känslorna mot ska må dåligt. Och visst, det kan fungera i många fall, men mår jag så mycket bättre själv, egentligen? Gör det ens någon skillnad på personen ifråga av att jag dessutom bär på ilskan i tysthet? Om man vill att han/hon ska märka att man är arg i den grad man önskar måste man ju våga släppa ut ilskan. I den situation jag nu befinner mig i är det absolut inte något alternativ. Jag är och kommer aldrig att bli någon trouble maker, sådana människor är bara jobbiga. Men framför allt skulle en verbal attack bara få obekväma följder och jag skulle göra mig själv en stor otjänst.
Så, istället för att gå runt och må dåligt av en kokande ilska i mig tänker jag bara släppa den i tomma intet. Ingen ilska, ingen avky och inget hat. Det stjäl en massa energi från mig som jag kan använda till betydligt viktigare och roligare saker. Ska sluta bry mig i A och vad han gör helt enkelt. Jag säger som Bree (ungefärligt citat): "The opposite to love is not hate, but indifference. To hate means that you still care"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
meen jag tycker bara du ska snacka med henne, vara en medsyster:) Du behöver ju inte smutskasta honom men du borde ju inte skydda han heller. Om det inte vill att folk ska få reda på att ni strulade lite?Men vem bryr sig;)Spell the beans!
Skicka en kommentar