Ibland kan man bli tokig för mindre. Jag gjorde mitt premiärbesök på Godis-Arenan igår kväll, det hyfsat nyöppnade paradiset för gottegrisar som jag. I helgen, egentligen hela denna vecka, är jag på permission från mitt nyttiga liv. Ingen träning, ingen fiberrik pasta, inget tjafs med tretimmarsregeln. Om man ska ta ut svängarna ska man göra det ordentligt tycker jag. Och så fort jag satte foten i affären igår gick ögonen i kors. Jag blev som en kalv på grönbete. GOODIS... GIVE... IT... TO... ME! Eftersom mor min är livrädd för att små skräckinjagande monster i form av barn ska stoppa bomull i avgasrören (talar ur egen erfarenhet där ehum...) bad hon mig plocka lite snask för säkerhets skull. Det blev lite mer än ett halvt kilo, så nu ska fanemej ingen unge bli besviken. Sen plockade jag ihop ett halvt kilo åt mig själv också i syftet att det ska räcka hela helgen. Det är jag mycket tveksam till att det kommer att göra... Tandläkaren nästa?De senaste nätterna har jag drömt om A till min stora irritation. Det var precis det jag inte skulle göra, inte tänka på honom och inte låta han bli involverad i mina drömmar. Istället är det ungefär det enda jag gör. Han är som ett ont virus som upptar större delen av min hjärnkapacitet. Men det märkliga är att jag inte är det minsta arg på honom i mina drömmar. Tvärtom är han den där underbare killen jag trodde han var från början, är glad och hälsar, är trevlig och pratar med mig, kan föra ett intellektuellt samtal i köket... Sen när jag vaknar, som nu i morse till exempel, är jag på något sätt påverkad av drömmen vilket gör att min ilska inte känns lika stark längre. Ett tag senare back to reality och jag blir åter påmind om vem han är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar