Grande irritation

De senaste dagarna har min irritation över A:s konstiga beteende växt avsevärt. Jag försöker att inte bry mig men det är fanimej inte lätt. Förstår verkligen nada. Varför kan han inte ha en normal konversation med mig i köket? När jag gör mina (hopplösa) försök till social kontakt är han kort i tonen och har inget intresse av att prata. Tidigare ikväll när jag lagade mat och han diskade orkade jag inte ens anstränga mig och det var de längsta tysta minuterna jag varit med om. Sen när Em kom till köket började han socialisera med henne så fort hon hade avslutat ett telefonsamtal. Men till mig kan han inte mer än öppna käften och klämma ur sig ett hej. Varför bemöter han mig som någon jäkla främling? Helt obegripligt. Vi har för helvete sovit näck i samma säng och haft oändliga konversationer om allt möjligt. Nu känns det som om vi inte känner varandra.

En förklaring som kan ligga bakom hans beteende är att han blev skrämd och blyg efter mitt seriösa snack med honom. Det är faktiskt sen dess han betett sig såhär konstigt. Känner han sig obekväm i mitt sällskap? Var vårt seriösa snack något slags avslutande kapitel? Som att vi nu måste umgås inom nya ramar, under nya förutsättningar? Det kan inte fortsätta att vara såhär i alla fall, jag kan inte gå runt och irritera mig på hans beteende om vi ska bo i samma korridor och se varandra varje dag i ett år till.