Ibland förvånas jag över hur lättövertalad jag är. Förklaringen till det ligger väl helt enkelt i att jag är väldigt obeslutsam när det kommer till att fatta avgörande beslut. Som sagt så hade jag igår bestämt mig för att jag skulle "lämna in avskedsansökan" till vår lärare i litteratur. Jag såg ingen annan utväg; jag hade verkligen övertygat mig själv om att jag inte kommer att klara denna del av kursen. I morse vaknade jag genomblöt av svett och ångesten gjorde sig påmind. Mörkret utanför mitt fönster fick mig att vilja somna om. Om det hade funnits något sätt att slippa denna dag hade jag mer än gärna gjort det. Oförberedd på allt. Men det var bara att traska iväg till skolan och i mitt huvud iscensatte jag dialogen mellan mig och läraren. Innan jag gick för att meddela mitt beslut mötte jag min grupp. Tänkte att jag kan ju tillkännage nyheten för dem först. För att få lite stöd i mitt beslut. Je me suis vraiment trompée. Istället blev det ramaskri från deras sida. "Nej, du får inte sluta!"/"Du ska inte sluta!"/"Varför ska du sluta?!?" protesterade de direkt. "Eh, alltså ta det lilla lugna nu, skojade ju bara...typ..." "Ge det en chans!" Så jaa, det är det jag ska göra. Det har ju faktiskt inte gått åt skogen än. Och deras pushande kommentarer ökade faktiskt motivationen en smula. Nu ikväll har jag suttit och pressat fram meningar på fin akademisk franska i min diktanalys. Det är inte lätt att undvika att det blir flummigt kan jag säga...
Har en reservplats till Afron imorgon och känner att jag kommer bli lite grinig om jag inte får den. Jag måste träna så jag inte blir helt förslappad, risken är stor. Nu har jag inte varit på Afron på 3 veckor så jag har lite abstinens. Det är verkligen skitskoj att gå på de passen, jag shakar loss mina lurviga så mycket att jag till slut tvingas gå hem på spaghettiben. Men det är det värt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar